Jag var 11 år när jag spelade rollspel första gången. Jag minns inte om det var Drakar och Demoner eller Mutant, men det senare gav helt klart det starkaste minnet. Under hela min tonårstid var Ävenstyrsspels för mig vad Fortnite, FC och Minecraft är för många ungdomar idag.
Inte för att jag hade råd att köpa dem. Jag växte upp med en ensamstående far som envisades med att driva egen firma på halvtid, trots att han hade både diabetes och hade genomlevt en allvarlig hjärtinfarkt. Det var inte fett. Kanske var det därför jag började skriva själv, både böcker och spel. Men det var ändå spelen som tog större delen av mitt intresse som ung vuxen; så mycket att jag försökte mig på att ge ut ett spel på egen hand. Det visade sig vara mycket svårare än jag hade trott och kosta betydligt mer än vad jag hade budget till. Resultatet blev fiasko och att jag under ett tiotal år nästan fick en slags avsmak för spelhobbyn.
Men nostalgins krafter är stora. När Fria Ligan och andra började ge ut min tonårstids spelfavoriter i nya utgåvor och Stranger Things återintroducerade Dungeons & Dragons för miljonpublik, var jag såld på nytt.
Men den här gången är det inte spelen i sig som varit fokus för min kreativitet, utan berättelserna. En annan sak som jag tror har kommit med åldern är vikten av samarbete. Jag tror det var Tompa Lindberg i At The Gates som förklarade bandets uppbrott på 1990-talet med att alla var unga och att det var ”my way or the highway” som gällde. Mitt försök att ge ut ett eget spel handlade inte så mycket om att komma på kant med andra, som att jag struntade i att jag inte fick tag i illustratörer som ville jobba på vinst och förlust eller att jag inte ens hade pengar att trycka spelet på riktigt. Men försöket gav många erfarenheter på vägen.
Lämna ett svar