Förra veckan var det vinterlov för oss skåningar, varför det också blev ett kort uppehåll i bloggandet. Vår familj brukar alltid tillbringa en vecka i fjällen varje år, men i år var första gången som vi prickade en av sportlovsveckorna. Förr om åren var vi ofta uppe vecka 6 och de senaste åren har det blivit vecka 1-2. Men nu börjar det helt enkelt kosta på för mycket på studierna att ta grabbarna ledigt från skolan ens en halv vecka.
Till skillnad från resten av min familj, åker jag inte utför. Istället kör jag längd och vandrar, med eller utan snöskor. Det finns få saker som slår att pulsa runt i naturen, om än vid sidan av preparerade spår, och sedan komma fram till en härlig plats att koka kaffe på. Helst gör jag gärna också detta i min ensamhet, så jag bävade lite för hur mycket folk det skulle finnas ute i spåren i lovtider. Men faktum är att det inte var synbart fler eller värre än de tidigare åren; bara dyrare.
För mig är vinterlandskapet, om än delvis artificiellt, en viktig inspiration. Även i Sagan om Kronotopen var vintern tänkt att göra sitt intåg, men det var just de scenerna som fick stryka på foten i redigeringen; något jag skrev om i bloggen för någon vecka sedan. Däremot har vintern en roll även i min cli-fi. Den är förvisso vilande under arbetet med Kronotopen, men vintern har förstås än större betydelse i en värld och berättelse när den sakta försvinner framför våra ögon.
För ytterligare några veckor sedan skrev jag också om min nordic noir thriller och hur jag kanske skulle återkomma till den när Sagan om Kronotopen skickats till förlagen, men nu kliar det förstås i fingrarna att fortsätta med Den sista utposten (också ett arbetsnamn) istället.
Nåväl, jag låter er tid nog veta vilken av berättelserna som jag jobbar vidare med under året.
Lämna ett svar