De senaste veckorna har det blossat upp en debatt kring om det är rätt eller fel att ge ut nya böcker i avlidna författares världsbyggen; så kallat vidarediktning. Det började med kritik mot fortsättningen på Elsa Beskows Tomtebobarnen. Och tydligen hamnade även de nya berättelserna om Mumintrollet i skottlinjen.
Man kan se det här ur många olika synvinklar. Dels handlar det om risken för att svärta ett kulturarv, dels handlar det förstås om pengar. Jag tänker då närmast inte på att författarens barn och barnbarn går miste om presumtiva intäkter, utan mer på ”risken” att förlagen — något oförtjänt, kan tyckas — fortsätter mjölka pengar ur någonting som kanske borde ha fått bero, hellre än att gynna nu levande författare och ge dem möjlighet att utöva författandet som ett yrke. Det är lite grann samma diskussion som finns kring AI-producerade böcker.
Men mest av allt kanske det ändå handlar om kvaliteten på de nya produktionerna. Och då menar jag inte tryck och omslag, utformningen av den fysiska boken, utan innehållet. Bland kritikerna höjs röster för att det nya innehållet är betydligt sämre än originalberättelserna. Det är ett resonemang som lätt går att lyfta över även till filmens universum, eller — rättare sagt — Star Wars-universumet.
Det är ingen hemlighet att Disney fick en tok-hit med serien The Mandalorian, just för att den anammade berättartekniker och story som låg i linje med originalberättelsen. Av samma skäl anser många ”finsmakare” att Rouge One är den bästa ”nya” Star Wars-filmen hittills, till och med jämfört med George Lucas egen prequel-trilogi från tidigt 2000-tal. De andra Disney-produktionerna i ”nya” Star Wars-universumet, då? Not so good…
Jag är personligen mer ”biased” i Star Wars-fallet än när det kommer till Beskows och Janssons böcker. Men det gör också att jag ser en uppenbar risk med att samma problematik kan drabba bokvärlden. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den risken lika ofta drabbar förlagen. Det är trots allt förlagen som betalar den ”nya” författaren, låter trycka upp böcker och står för all marknadsföring. Om något går fel, lär det synas på sista raden i resultaträkningen. Då är det kanske en klen tröst för förlaget att de sluppit betala för de immateriella rättigheterna.
Och det finns en aspekt till som ofta glöms bort när medelålders Gen-X:are i kulturdebatten ska tala om vad som är rätt och fel. Man kan kalla det för nostalgifällan, men jag skulle hellre vilja anamma ett uttryck från miljörörelsen: shifting baseline syndrome1. Det innebär att varje ny generation accepterar den miljötillstånd de föds in i som ”normalt” — en baslinje — även om det egentligen har försämrats drastiskt jämfört med tidigare generationer. Jag tror att denna tes är relevant även på böcker och film. Den generation vars första stora filmupplevelse på bio var The Force Awakens kommer sannolikt att hålla den mycket högre än A New Hope, även om det finns logiska argument för att den sistnämnda filmen — förlagan, om man så vill — på många sätt är bättre.
Men den logiken är i sin tur spetsad med nostalgi och det som var vår — 70-talisternas — baslinje. Tiden före Star Wars präglades av papier machê-liknande monster som rörde sig ryckigt på en svartvit tv-skärm. Tro fan att vi älskade Star Wars, medan våra föräldrar inte kunde ha brytt sig mindre. Men om de brydde sig, var det antingen för att köerna till bion var så långa, att det faktiskt inte går att skjuta laser-skott och att Alec Guinness ändå var bättre i Bron över floden Kwai.
Kanske är Luke och Leia våra barns och barnbarns papier machê? Kanske är Beskows gamla sagor i originaltappning lika mycket papier machê som utställningen om dem, som turnerade landet för några år sedan? Och kanske kan vi ”gamlingar” behålla våra barndomsminnen av båda berättelserna, utan att våra efterkommande nödvändigtvis måste tycka likadant? Baslinjen skiftar.
För min egen del handlar det mer om att låta det bästa av två världar — eller två baslinjer, för den delen — mötas. Sagan om Kronotopen började som några lösryckta scener utan sammanhang. Och arbetet med att skriva första utkastet av boken handlade i mångt och mycket om att fylla ut mellanrummen. Det andra utkastet — som skrevs på engelska och därför innebar både en översättning av texten och en utveckling av berättelsen — fokuserade mycket på skiftet från vuxenbok till barnbok. Samtidigt började jag ”översätta” delar av min egen barndom — min baslinje — till berättelsen.
När jag nu arbetar med det tredje utkastet försöker jag skjuta baslinjen framåt, till nästa generation. Det är ingen lätt uppgift, och kanske får vi aldrig veta om jag lyckats, men det är värt ett försök. Det är inte resan genom min barndom som möjligen kan få en och annan tolvåring, eller några unga vuxna, att vilja läsa berättelsen. Eller, snarare, att vilja läsa. Nej, det är Else och Elvions resa; de utmaningar som de ställs inför. Och det är viktigt att de utmaningarna i någon mån liknar det som dagens unga vuxna ställs inför.
- Begreppet myntades av marinbiologen Daniel Pauly 1995 ↩︎
Lämna ett svar