Kristi himmelsfärdshelg betyder förstås några dagars extra ledighet från dagjobbet, vilket i sin tur ger mer tid åt skrivandet. Men just den här helgen har det också varit tornerspel och medeltidsdagar på Hovdala slott.
Medeltids- eller vikingadagar är alltid intressant för det visuella; män, kvinnor och barn som verkligen gått all-in på tidsenliga dräkter, vapen och andra personliga tillhörigheter. Hantverken likaså, även om där också förekommer krämare som bara vill få dig att skiljas från dyrbara sekiner i utbyte mot fabriksproducerade dussinvaror.
Det är svårt att veta om man åker dit för barnens skull, eller om de mest får följa med som en ursäkt för att jag ska kunna bejaka barnet i mig själv? Men som författare är det alltid med en slags bitterljuv känsla jag går runt bland riddare, hantverkare och gycklare. Helt plötsligt befinner jag mig fysiskt i en värld som jag annars bara besöker inuti mitt huvud.
Det är inte samma värld, men likväl tillräckligt nära för att fantasin ska sporras och sinnena skärpas. Det blir lite grann som en metafysisk representation av den skönlitterära världen. Låt gå att Hovdala i den tappning vi ser slottet idag inte har särskilt mycket med medeltiden att göra, men vad spelar några århundranden för roll i fantasins ändlösa rymd?
Att inte förlägga Sagan om Kronotopen till medeltiden var högst medvetet. Själva settingen hamnade ganska otvunget i 1600- och 1700-tal, med tanke på de historiska händelser som trots allt är avgörande för berättelsen. Och liksom i all god fantasy är det kanske inte helt självskrivet vilken tidsepok läsaren har hamnat i. Det har förstås också sin anledning; själva kronotopen.
Vad tycker du själv om olika epoker i fantasy? Föredrar du alver, orker och en medeltida touch, eller vill du hellre blanda in andra folkslag, krutvapen och tidseror?
Lämna ett svar