Förra helgen gick Kristianstads bokfestival av stapeln. Då det inte fanns några — för min del — riktigt träffsäkra seminarier, gick jag en sväng bland bokborden istället. Jag hade givande, korta samtal med flera av författarna. Av ren solidaritet såg jag också till att köpa på mig några böcker, både till mig själv och yngsta sonen. (Tyvärr dröjer det nog inte länge nu innan han väljer bort lässtunden på kvällen.)
Intrycket är att egenutgivning eller utgivning på hybridförlag helt klart dominerade bland bokborden. Det visar ytterligare på svårigheterna att bli utgiven på ett traditionellt förlag. På Bokmässan i Göteborg kommer till och med hållas en scendiskussion med namnet Har förlagen spelat ut sin roll?. Själv kommer jag att prioritera en annan programpunkt, men frågan är kanske inte helt orimlig.
En annan sak som slog mig bland bokborden i Kristianstad var det stora fokuset på att sälja böcker. Det kan låta som en oförtjänt kritik: självklart är författarna där för att sälja sina böcker. Varför skulle de annars göra sig omaket att kanske resa många mil för att stå i en galleria en lördagsmorgon? Men när varje förbipasserande är en presumtiv kund, när varje ordutbyte stjäl dyrbar försäljningstid, när varje utebliven försäljning är ett steg längre från drömmen som framgångsrik författare; då känns det nästan som desperation. Missförstå mig rätt. Jag förväntar mig den där desperationen när jag går in i en elektronikbutik eller passerar ett obskyrt stånd på någon krämarmarknad. Men hos någon som skrivit en bok?
Samtidigt är jag den siste att döma. Jag kommer alltför väl ihåg slutet på 1990-talet, när jag skulle försöka trotsa trenden genom att inte bara ge ut ett traditionellt rollspel — just när branschen backade som mest — utan dessutom på eget förlag. Då var det jag som uppvisade den där desperationen. Det var jag som stod på spelkonvent och försökte kränga mina egna alster — mitt eget svett och blod — och som tyckte att den pratsamma killen bara hindrade mig från att kränga spel till nästa förbipasserande. Been there, done that.
Nu har jag mottagit mitt tredje refuseringsbrev. Därmed har jag fått full pott i refusering från de stora förlagen. Man skulle kunna tro att jag därför är mer benägen till egenutgivning än någonsin tidigare. Men nej, jag blir mer och mer säker på att det inte kommer ske. Nu kommer jag istället skicka manuskriptet till några mindre förlag, i tur och ordning. Vi får se vad det ger, men alldeles oavsett kommer jag fortsätta skriva för mitt eget höga nöjes skull.
Lämna ett svar