Denna vecka har det gått ett år sedan Tomas ”Tompa” Lindberg gick bort. Han var sångare i bandet At The Gates som hade stor påverkan på mig och mina kompisar när jag var ung. Sanningen att säga; det vara mina kompisar, snarare än jag själv, som hade bandet som förebild. (Själv var jag helt insnöad på brittiska Paradise Lost.) Men det som tilltalade mig var hela grejen med att ett svenskt band på ett svenskt skivbolag — dessutom med sådan musik — kunde göra sådan succé. At The Gates var stilbildande, före sin tid.
Det bar sig inte sämre än att jag och mina bandkamrater besökte skivbolaget, Dolores Records, i Göteborg. Det var på den tiden när jag fortfarande hyste någon slags dröm om att bli rockstjärna. Jag minns det som en väldigt konstig dag, då vi kämpade för att hitta runt i Göteborg och hinna in på Dolores, innan vi skulle ta färjan till Kiel. Vi blev hänvisade till övre plan där någon gestikulerade mot ett bord som det redan låg en massa demos på. Så här i efterhand kan jag fundera på om det överhuvudtaget var demos för utvärdering, eller om det var någon slags försäljning av demos från lokala band? (Skriv gärna en kommentar, om du vet.)
Efteråt hade jag en slags uppsluppen känsla av att vi gjort vad vi kunnat, men att det ändå blev fel. Vi möttes inte av några glada tillrop eller frågor när vi hoppfullt lämnade in den lyxiga musikkassetten, utan processen var ungefär lika anonym som att — idag — ladda upp sitt manus på ett av bokförlagens webbplatser. Det blev aldrig något skivkontrakt. (Du kan säkert börja se ett mönster…)
Som jag minns saken fick vi aldrig något refuseringsbrev heller. Det får man åtminstone — oftast — från bokförlagen. Men känslan av att ha lagt ner mycket tid och energi på någonting, utan att veta vad du får tillbaka, är densamma. Ibland kan det kännas otacksamt. Och det för mig osökt tillbaka till Tompa. Jag kände honom inte och träffade honom aldrig, även om jag varit på flera av bandets konserter. (När jag frilansade åt Sweden Rock Magazine var det en av mina kollegor som bevakade At The Gates för tidningens räkning.) Men efter vad jag förstår är det svårt att föreställa sig en mer ödmjuk person än honom. Han fanns alltid där för fansen och för sina elever. Ja, Tompa var lärare till vardags, trots framgångarna. Kanske vill han inte satsa allt på en otrygg inkomst i en bransch där ett bands popularitet kan vända snabbt? Eller så mindes han alltför väl de första stapplande turnéerna i en sunkig skåpbil. Dessutom trivdes han med dagjobbet.
Och det sätter i sin tur lite grann fingret på hur jag ser på mitt skrivande. Jag ser det som en hobby som möjligtvis kan ge en och annan slant till övers under pensionen. Jag strävar inte efter en karriär som författare. Min karriär har jag i en helt annan bransch, som jag dessutom trivs i. Där slutar antagligen likheterna med min fallna hjälte. Jag kan bara drömma om att påverka en bråkdel av alla de människor som han berörde — både som lärare och som sångare — under sitt liv. Men alla vi människor kan lära oss något av detta, i en tid där vi tillbringar alltför mycket tid vid en skärm, scrollandes, passiva och pacificerade. Gör skillnad, gör någonting, och passa på att göra det innan det är för sent. Vila i frid, Tompa.
Lämna ett svar