För några år sedan ramlade jag över en YouTuber, Björn Andreas Bull-Hansen, som slog an många av mina strängar, främst gällande bushcraft, skrivande (han är författare) och vikingatiden. Det var inte så att vi hade exakt samma syn på saker och ting, men tillräckligt nära för att avvikande mening skulle vara food for thought.
Men ganska snart började jag förstå att han missuppfattades av vissa i sitt flöde som högerradikal. Det kom till uttryck i en del kommentarer och han har varit tvungen att adressera frågan både i sina egna kanaler och i media. Även om jag hade vissa betänkligheter, i synnerhet mot bakgrund av mitt dagjobb, var det först när pandemin slog till och Bull-Hansen ”kom ut” som vaccinmotståndare, som jag avföljde och lät honom falla i glömska.
Häromdagen roddade jag runt med att försöka dela på mitt och grabbarnas YouTube-flöden. Antagligen tyckte YouTube att det som fanns kvar i mitt eget flöde var för fattigt, för helt plötsligt dök Bull-Hansen upp igen. Jag måste säga att det blev lite av ett kärt återseende. Precis som förr håller jag inte med om allt, men det är intressant att höra någon argumentera för sin ståndpunkt på ett vuxet sätt, utan att någon drar rött kort.
Det fick mig att fundera. Varför gör vi så där? Varför är vi så rädda för någons åsikter — eller, rättare sagt, en eller två av deras åsikter — att vi måste sätta dit dem och straffa dem för allt? Det är nog ganska få fall som vederbörande (läs: Elon Musk) förtjänar en ”livstids avstängning” från sociala medier, ditt flöde eller ditt intellektuella medvetande.
Samtidigt ska vi förstås inte bagatellisera saker som rasism, nazism eller ultra-nationalism. Sådana yttringar hör inte hamna i ett demokratiskt samhälle. Men vi måste också vara försiktiga med att sätta sådana etiketter kategoriskt, särskilt när det i själva verket finns nyanser eller när saker tas ut sin kontext.
Lämna ett svar