Midsommar är över för den här gången, och ett skruvat författarämne som jag själv förnöjs åt att vi sakteligen går mot mörkare skrivartider igen.
Förra veckan skrev jag om min nyfunna fäbless för handskriften. Låt gå att jag återupptäckte handskriftens föredelar för lärandet redan år 2012, men sedan några veckor tillbaka författar jag för hand igen. Om fördelarna skrev jag i förra inlägget, men det finns också en stor nackdel; transkribering.
Mina kråkfötter måste nämligen komma in i datorn igen som läs- och redigerbar text. Hittills har jag löst detta genom att ta skärmavbilder – eller skärmdumpar, om man så vill – av sidorna i antecknings-appen och sedan cykla bilderna genom tre olika AI, för att ingen av dem ska få en fullödig bild av berättelsen.
Detta är förstås snudd på paranoia och kanske lite excentriskt av mig, men jag känner mig inte riktigt bekväm med att anförtro en AI all min text i ett löpande flöde. Rätt var det är använder den mina uppslag – som jag förstås inbillar mig är helt unika – när den ger förslag till någon annan författare. Det finns förstås lösningar, men frågan är hur smidiga de är och om de trumfar det gamla hederliga tangentbordet?
En variant som jag kikat på är norska reMarkable. De tillhandahåller anteckningsplattor som dels går att koppla tangentbord till (den större varianten), dels tillåter transkribering via en tilläggstjänst. Nackdel: transkriberingen sker ”osynligt” genom Chat-GPT. Även om det finns ett avtal om att det amerikanska AI-bolaget inte får använda reMarkable-kundernas data, vet jag inte om det är tillräckligt tillförlitligt?
En annan variant vore att hoppa på Moleskines Smart Writing System. Av förklarliga skäl, som kanske också framgick av förra inlägget, tilltalar mig tanken något oerhört. De använder dessutom en fransk leverantör för sin AI-styrda transkribering. Nackdel: transkriberingen saknar stöd för svenska språket. Det blir helt enkelt en ohållbar lösning, åtminstone för Sagan om Kronotopen som förblir ett svenskspråkigt projekt.
Ett AI-fritt alternativ vore att försöka med sedvanlig optical character recognition, OCR. Då behöver jag en vettig skanner och programvara, samtidigt som jag antagligen skulle behöva skriva på lösbladssystem. (Om jag inte skaffar en så kallad bokskanner, förstås.) Nackdelen med detta system är att det kanske inte är så lättarbetat och att det kanske också är ett skenbart ”billigt” alternativ sett till arbetstiden.
Sist men inte minst har vi den gamla hederliga för-hand-transkriberingen; att helt sonika skriva in texten från anteckningsböckerna på ett tangentbord. Nackdel: det vore ett tidsödande dubbelarbete, i ordets rätta bemärkelse. Men kanske skulle det också fungera som en första redigering och möjlighet att reflektera över vad jag skrivit.
Vad säger du, kära läsare? Har du kanske några egna tankar eller erfarenheter kring detta? Skriv i så fall gärna en kommentar nedan.
Lämna ett svar