Semestern är nu slut för min del. Som väntat har jag inte hunnit översätta och redigera så många kapitel av Sagan om Kronotopen som jag kanske hade önskat.
Däremot har jag börjat läsa sagan för mina yngsta barn, snart 11 respektive 13 år gamla. Sagostunden har blivit en viktig sporre i det fortsatta arbetet. Dels får jag värdefull feedback, både direkt från barnen och indirekt genom att jag noterar om någonting inte låter bra när jag läser upp det. Men framför allt innebär det att jag måste översätta ett kapitel om dagen för att hela tiden ligga steget före.
Det är intressant, det där med att läsa högt. Högläsning som korrektur är förstås ett gammalt knep som jag använder även i mitt mugglarjobb. Men även om jag läst någonting högt för mig själv, är det inte samma sak som att läsa för barnen. Jag kommer ständigt på mig själv med att förenkla det som står på sidan när jag läser för dem, trots att jag läst samma text högt för mig själv förut. Och det är en bra grej. Jag tycker att det gör boken bättre.
För att inte glömma bort vilka ändringar jag gör har jag börjat spela in sagostunderna, så att jag kan införliva ändringarna i texten. Det blir förstås ett extra moment och innebär en del ytterligare redigering, men jag är övertygad om att det blir ett bättre manus.
Lämna ett svar