Som jag skrev i förra veckans inlägg har jag nu nått ”slutfasen” av den första delen i sagan. Redigering är kanske inte den mest lustfyllda delen av skrivprocessen, men ack så nödvändigt. Och faktum är att känslan, när något som skavt plötsligt faller på plats, kan mäta sig med den mest sprudlande skrivsession.
Men det finns en oundviklig del av redigeringen som fortfarande tar tid att smälta, nämligen när man tvingas klippa bort sådant som man själv tycker är bra, men som inte tillför storyn någonting. Ibland är det en bifigur här eller en scen där. I det här fallet visade det sig emellertid vara mycket mer än så.
Liksom med så mycket annat här i livet kunde det inte bli mer uppenbart när jag ställdes inför faktum. Till saken hör att boken är för lång. Och några scener syftar till att befästa varför bokens antagonist är så besatt av att ett visst byggnadsverk måste uppföras. Så långt, allt väl. Men under resans gång har det växt fram andra MacGuffins1 som kan tjäna samma syfte. Likväl har den ursprungliga idén stannat kvar och utvecklats, så här i efterhand — till synes — helt i onödan.
Men som jag nämnde inledningsvis; det känns jäkligt skönt att få till en mer strömlinjeformad story som inte kantas av en krånglig sidointrig. Samtidigt innebär det några timmars revidering i andra delar av boken, men förhoppningsvis lyckas jag hålla fingrarna i styr så att det inte blir ännu fler följdändringar.
- Alfred Hitchcocks uttryck för en spänningskälla att bygga intrigen i berättelserna kring. ↩︎
Lämna ett svar