Har du någonsin känt det som om du är ensam om någonting, bara för att sedan upptäcka att alla andra har fått samma som idé som du själv?
Första gången jag kan minnas att jag själv reflekterade över detta, var när vi gett min första son namnet Leon. Hans mamma och jag trodde vi var helt ensamma i närområdet om att namnge vårt barn efter filmhistoriens coolaste lönnmördare, bara för att inse att så inte var fallet. Plötsligt såg vi barnvagnar med Leon på ”nummerplåten” vart vi än tittade, och sedan bara fortsatte det i dagisgrupper, skolklasser och kompisgäng. Inte för att det gör något. Det kändes bara lite… snopet.
Jag fick en liknande upplevelse nu, en månad efter Bokmässan, så bear with me medan jag ger lite bakgrund. Bortom stora, svulstiga teman som spel och Al, fanns nämligen ett lite mindre tema om fackböcker. Eftersom jag skriver vägledning som en del av mitt dagjobb började förstås kugghjulen snurra. Det är inte utan att jag kan bli trött på inrutade mallar för hur saker ska skrivas, utan inlevelse och helst med ambitionen att kunna läsas av en treåring. Dessutom ger mässan lätt intrycket att sannolikheten att ge ut någonting skönlitterärt som man faktiskt kan leva på, är nära nog noll.
Ett medskick från mässan var ju däremot att sakprosan för en välmående tillvaro, om än främst i barnböcker av Sarah Sheppard och Stefan Casta. Det fick mig också att tänka på Patrik Svenssons Ålevangeliet och mina brittiska idoler, Roger Deakin och Robert Macfarlane. Visst kan flera av deras verk beskrivas som sakprosa? Kanske fanns det ett uppdämt behov av den typen av prosa, även för vuxna, utan den anonymiserade frånvaron av reflektion som präglar myndigheters vägledning? Kanske finns det ett behov av att någon vågar resonera längre än vad som framgår av det senaste rättsavgörandet?
Därför hann jag inte mer än hem från mässan innan jag började skriva de första kapitlen på en bok om ett smalt område som regleras av plan- och bygglagen, PBL, där jag känner att folk skulle behöva vara mer pålästa och skänka lite mer eftertanke än vad de ska äta till kvällsmat. Faktum är att det ibland känns som om folk bryr sig mer — och är mer kritiska — när det ska slänga några hundratusen på en bil, än när de ska bygga ett hus för flera miljoner.
Men åter till bokidén. Jag vet, den är smal så att det förslår, nästan excentrisk. Men det gäller att smida medan järnet är varmt. Så döm om min förvåning när jag bara veckor senare får in förfrågningar på jobbet som är misstänkt like research för en bok. En likadan bok. Är det en tillfällighet? Jag tror inte det. Det visar att jag antagligen är någonting på spåren, men att jag inte är ensam om det.
Och all respekt för frågeställaren. Personligen sitter jag ju i en prekär situation där att skriva (nästan) samma sak på fritiden som på jobbet inte nödvändigtvis ses som en acceptabel bisyssla. Så bättre att någon annan skriver den där boken som jag själv velat läsa. Den här gången.
Lämna ett svar