Min sommarsemester är slut för den här gången och jag kan krasst konstatera att jag inte har skrivit så mycket som jag själv känner att jag borde ha gjort.
Sommaren är förvisso inte slut, och min sambo påtalade klokt att det på semestern måste finnas utrymme för vila och för familjen också. Men det känns ändå lite bittert att Jack Satan inte ”nått brons”, eller hur man nu ska uttrycka det. Det är någonting lättjefullt med att älska skrivandet över allt annat när det inte finns tid att skriva, bara för att — när ledigheten och möjligheten dyker upp — upptäcka att det inte känns lika lustfyllt längre.
Lösningen kan förstås te sig ganska enkel: skriv tillräckligt mycket och tillräckligt bra för att bli utgiven, så kan skrivandet bli ett dagjobb. För ledigheten på kvällar och helger kanske behöver fredas. Åtminstone ibland.
Sommarens överraskning, så här långt, är att jag plockat upp gitarren igen. Det är väl inte så att jag någonsin övergett den, men i perioder kan det gå veckor utan att jag spelar på den. Men nu har jag spelat varje dag flera veckor i rad. Det märks snabbt vilken skillnad det är för skickligheten, Som vanligt blir jag eld och lågor, så där i stunden. Nu planeras det (som flera gånger förr) en ” studio” i förrådet i källaren. Och givetvis ”fönster- shoppas” det efter nya hörlurar och kanske en silent guitar.
Innerst inne vet jag dock att skrivandet snart pockar på min uppmärksamhet igen. Fortsättning följer…
Lämna ett svar