Denna vecka blir inlägget kanske lite mer av en rant. I måndags kväll höll företaget bakom Scrivener — programvaran jag huvudsakligen använder när jag skriver — ett webbinarium om digital redigering. Med ”digital” menade man tydligen AI, för det var vad seminariet handlade om. Faktum är att hela tillställningen verkade vara en enda stor annons för företaget som tillhandahåller Al-tjänsten.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Kommentarsfältet svämmade över av kritik från både kända och okända författare. (Mest okända.) De flesta verkade reagera mest på användningen av Al som sådan; andra på att sändningen inte handlade om vad som utlovats. Jag hörde till den senare falangen. Men händelsen fick mig också att reflektera över någonting helt annat.
En av tjänsterna som det här företaget marknadsförde var att låta AI ” läsa” din bok, ungefär som en hobbylektör. En annan tjänst handlade om att analysera dynamiken i boken, utifrån dramaturgisk principer. Säljaren från företaget — för, ja, hon var nog en fullfjädrad säljare — påtalade gång på gång att deras Al-tjänst inte ändrar i texten, utan bara kommer med förslag. Jag tror att oron var större för plagiering, men om detta sa hon inget under de 20-25 minuter som jag stod ut med ”reklamfilmen”.
En annan sak hon sa — flera gånger, dessutom — var att kontrollera hur eventuella avtalsparter, så som ett förlag, ställer sig till användning av Al. Detta fick mig att tänka på var gränsen för Al-användning egentligen går.
Jag ber aldrig Al att skriva åt mig. Däremot händer det att jag använde Al för research; typ, ”hur långt nådde en kanonkula som avfyrades från ett linjeskepp på 1650-talet?” Är det att gå över gränsen att sedan inkorporera svaret i sin berättelse? Antagligen inte, men jag är inte helt säker. Ibland känns det som om Al ratas för ratandets skull. Lite som om jag borde ha gått till biblioteket och letat fram rätt litteratur för att få fram svaret. Eller— ännu hellre — ha dammat av mina gamla ingenjörskunskaper och själv räknat på kanonkulans bana.
Skriv gärna i kommentarerna vad du tror att Al-gränsen går. När lämnar vi toleransens gränser och befinner oss istället på the uncanny bookshelf?
Och medan du funderar på vad du ska skriva, passar jag på att avslöja att det här inlägget skrevs på en iPad med Apple Pencil och att handskriften transkriberades i realtid — on device, som det heter — av den franska programvaran MyScript.
Lämna ett svar